Motion till ombudsmötet 1998:516 av Paul Trossö och Marianne Upmark om dödsstraffet som strafform

Ombudsmötet OMot 1998:516

I början av februari i år avrättades Karla Fay Tucker i ett fängelse i Texas, USA. Hon hade då suttit fjorton (14!) år i dödscellen och väntat på att avrättningen skulle verkställas. Hon hade många gånger under dessa år kastats mellan förhoppningar och besvikelser. Allt medan överklagandena behandlades i de olika rättsinstanserna. Sista hoppet stod till Texas guvernör som till sist avslog en nådeansökan att förvandla dödsstraffet till fängelse. Karla kom att bli ett dödsstraffets ansikte. Detta trots att hon bara var en i raden av flera dödsdömda i delstaten där det utdömda dödsstraffet verkställts.

Många brottsoffer och deras anhöriga får i samband med att de utsätts för brott av olika slag genomgå oerhörda lidanden. Den kränkning som ett övergrepp, våldsbrott, innebär ger ofta ett mycket långt lidande. Ibland ett livslångt sådant. Att varje samhälle måste skydda sig och sina medborgare i sådana lägen är en självklarhet. Så också att samhället måste ha rätten att utdöma en straffpåföljd för gärningspersonen. Detta är varje rättsstats rättighet och skyldighet. Men att använda sig av dödsstraffet som strafform är något helt annat. Dödsstraffet har som straff inte den avskräckande effekt som det påståtts i vissa kretsar. Trots att dödsstraffet i vissa länder utdöms för brott som mord, våldtäkt, narkotikabrott och i en del länder även för ekonomiska brott fortsätter dessa brott i oförminskad skala. Dödsstraffet kommer istället att framstå som en samhällets hämnd som bygger på ett primitivt och för människan ovärdigt sätt att tänka och handla. Amnesty International skriver om dödsstraffet bl.a.:

"Oavsett rättssystem finns en risk för att oskyldiga avrättas. En avrättning är en statens förklaring att dess dom är ofelbar. Dödsstraffet innebär att man lägger en allsmäktig dimension på ett system konstruerat av människor, men så länge mänsklig rättvisa inte är ofelbar kommer oskyldiga att avrättas. Endast risken för att oskyldiga avrättas borde vara nog för att avstå från dödsstraff. USA har ett avancerat rättssystem, men trots det har det visat sig att minst 23 oskyldiga har avrättats i USA under 1900-talet. Professorerna Hugo Adam Bedau och Michael Radelet fastslog att 349 oskyldiga personer blivit felaktigt dömda för brott belagda med dödsstraff, 23 av dessa avrättades."

Enligt Amnesty International har följande länder under 1990-talet avrättat ungdomar som vid brottstillfället var under 18 år: USA, Iran, Jemen, Nigeria, Pakistan och Saudiarabien.

Amnesty har vidare sammanställt statistik gällande verkställda dödsstraff i följande länder: I Kina avrättades 1996 minst 4 367 personer. Avrättningssättet är nackskott mot den på knä stående dömde. I Saudiarabien avrättades 1996 69 personer och under 1997 var antalet 125. Avrättningsmetoden var halshuggning med svärd eller stening. I Iran är antalet okänt. Människor rannsakas och avrättas i hemlighet och ibland utan rättegång och möjlighet till advokat. Under de första tolv åren efter det att USA återinförde dödsstraffet, 1976-1988, avrättades 100 personer. År 1993 var siffran uppe i 200 och 1994-1996 verkställdes 30 dödsstraff per år. 1997 avrättades 74 människor. Den delstat som klart toppar den makabra statistiken är Texas som ensamt svarar för hälften av alla avrättningar i USA.

De till EU anslutna länderna har i princip avskaffat avrättning som strafform. I exempelvis England kan dock fortfarande personer dömas till dödsstraff i krigstid. Sverige hade dödsstraffet kvar som strafform i krigstid till 1973 då det avskaffades.

Att ta ett människoliv är en bestialisk handling. Så anser många av oss när vi hör talas eller läser om brott där någon bragts om livet. Ett liv släcks ut. Ingen återvändo finns. Det brutala och till synes omänskliga skakar om oss. Att det då finns rättssystem i vår värld som använder sig av samma handling fast i mer sofistikerade former borde skaka oss ännu mer. Hur brottsbelastad en människa än har blivit så är det en människa. En människa vars liv ingen annan kan ha rätt att släcka. För en människa med kristna värderingar borde detta vara en självklarhet.

Mot bakgrund av det som i motionen anförts hemställes

1. att ombudsmötet ger stiftelsestyrelsen i uppdrag att genom sina nationella och internationella kontaktytor och samarbetsorgan aktualisera frågan om dödsstraffet, dess användning samt kampen för dess avskaffande,

2. att på sätt styrelsen finner lämpligt hålla kampen mot dödsstraffet vid liv.

Stockholm i juni 1998

Paul Trossö Marianne Upmark